Hackans och gruvverktygens historia
Få föremålsgrupper är så avläsbara som gruvarbetarens verktyg. När man jämför en horntinge från Grimes Graves med en längdvalsborr från Kiruna ser man hela den mänskliga teknikhistorien i ett enda yrke. På Falu gruvmuseum kan man dessutom följa övergångarna konkret, med originalexemplar från varje epok.
Stenålderns hackor
Horn av kronhjort och flintskrapor är dokumenterade från neolitiska flintgruvor som Grimes Graves i Norfolk (omkring 2700 f.Kr.) och Spiennes i Belgien (UNESCO-skyddat). Tekniken byggde på underminering och brytning med kil. Hornen var hårda nog för att lossa krita men eftergivliga nog att inte spräcka flintan.
Bronsålderns redskap
Bronshackor, slägga och kil dyker upp i koppargruvor som Mitterberg i Österrike (cirka 1500 f.Kr.). Verktygen och den metall som utvanns med dem är desamma — en teknologisk tautologi som följer själva kopparindustrins logik. I svenska Bergslagen finns liknande spår från senare bronsålder.
Romersk gruvbrytning
Romarna använde järnhackor, slägga och kilar. Eldsättning — att hetta upp berget med ved och kyla av det med vinäger eller vatten för att spräcka det — var en nyckelmetod. Plinius beskriver båda teknikerna vid Las Médulas i nordvästra Spanien.
Medeltidens europeiska verktyg
Georgius Agricolas De Re Metallica (1556) illustrerar en komplett verktygslåda från den senmedeltida bergsbrytningen: hackor, slägga, kilar, brytspett, hissämbar och den traditionella bergmannastaven. Boken är fortfarande den bästa visuella källan till hur en bergsmanshytta såg ut före krutåldern.
Krutet kommer
Krut användes för första gången i en gruva i slovakiska Banská Štiavnica år 1627. Tekniken förändrade produktiviteten dramatiskt — men förde också in nya faror: för tidiga explosioner, giftig rök och en helt ny typ av oförutsägbara dödsfall i de smala ortgångarna.
Cornishtimring och kvadratset
Det cornish-utvecklade kvadratsetssystemet — där hela ortrum stöttades med timrade kuber — gjorde det möjligt att bryta i löst material utan att taket föll. Från 1840-talet exporterades systemet av cornishingenjörer till hela världen, från Comstock Lode till Falun.
Tryckluftsborrar
Pneumatiska bergborrar (Burleigh 1866, Ingersoll 1871) revolutionerade hårdbergsbrytningen. Sankt Gotthard-, Frejus- och Hoosactunnlarna drevs alla med dem. I Sverige slog tekniken igenom i Kirunas malmkropp under 1900-talets första decennium och möjliggjorde den moderna järnmalmsbrytningen i Lappland.
Dynamiten 1867
Alfred Nobels dynamit (1867) ersatte krutet. Kombinationen av tryckluftsborrning och dynamitsprängning definierade de sena 1800-talsguldrushernas ekonomi — och gav Nobel en förmögenhet stor nog att finansiera de priser som bär hans namn.
Moderna kontinuerliga maskiner
Från 1940-talet ersatte den kontinuerliga gruvmaskinen — en roterande skärtrumma — den individuella borrningen i kol. Långvägsskärare bryter idag hela kolfronter självständigt, och i järnmalmen har storskaliga ortdrivningsmaskiner gjort detsamma.
Verktygssamlingar att besöka
Bergbaumuseum Bochum, Sala silvergruva och Wakefield Mining Museum har var och en seriösa historiska verktygssamlingar. Bergslagens museum i Falun har den finaste svenska samlingen, med originalverktyg från 1600-talet och framåt.
Utforska på kartan
Alla platser och regioner som nämns i artikeln finns på den interaktiva kartan, med öppettider och tillgänglighetsanmärkningar.